Det är inte det att jag inte vågar. Jag är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att bli någon jag inte vill bli, rädd för att förlora. Jag bröt ihop idag, för drygt en timme sedan. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till angående handbollen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag vet inte vem jag ska prata med, för jag vet inte vem som förstår mig. Jag tänkte på hur mycket jag skulle ångra mig om jag slutade och hur besviken jag skulle vara på mig själv om jag gick kvar för att folk runt omkring mig skulle vara nöjda. Så vad ska jag göra? Det finns väl egentligen bara två alternativ..

1. Gå kvar. Inte för min skull, utan för att alla andra ska vara nöjda och glada.
2. Sluta. Skita i vad alla andra tycker och istället göra det jag innert inne vill.

Visst verkar det självklart? Såklart ska jag satsa på nummer två, men jag vågar inte svika. Jag vågar inte svika min pappa, och det gör jag om jag slutar. Jag vågar inte heller svika mig själv, vilket jag gör oavsett vad jag väljer. FUCKFUCKFUCK!!! Jag har aldrig varit tvungen att ta ett såhär viktigt beslut. ALDRIG!

Ibland funkar det verkligen inte att skriva. Även om man verkligen försöker, om och om igen, blir det bara fel. Man har inte känslan med sig och allt blir bara framtvingat. Tyvärr är det oftast så när jag ska skriva, det är ytterst sällan det bara flyter på. Jag önskar att jag alltid hade inspirationen och motivationen till att skriva bra och viktiga saker. Jag önskar att jag kunde formulera mina tankar, och göra de läsvärda. Men jag har tyvärr inte den förmågan, jag avundas de som har den.

Imorgon börjar jag inte praoa förrän klockan tre på eftermiddagen. Slutar klockan nio. Jag hade tänkt hinna med lite löpning på förmiddagen fast om min förkylning inte har försvinnit antar jag att det är bättre med en snabb promenad. Hoppas, hoppas att det inte regnar, för det blir så mycket tråkigare då. Men lite motion måste det bli imorgon, eftersom jag skippade löpträningen idag på grund av min förkylning. Jag kan ju inte bara sitta stilla hela dagarna och slappa till mig. Jag mår ju så mycket bättre när jag rör på mig.

Så vad har hänt idag. Jag praoade mellan tio och fyra på en bokhandel nära där jag bor. Det var mysigt, men jobbigt eftersom förkylningen gör mig trött. Jag prismärkte varor (böcker, almanackor, block) och ställde iordning i hyllorna. Jag skulle nog kunna tänka mig att jobba i nån bokhandel ett tag i mitt liv, fast inte hela livet förståss för det skulle ha blivit för långrandigt. När jag kom hem kollade jag lite på tv, jag vet inte riktigt vad jag tittade på faktiskt. Sedan har jag väl inte gjort så mycket mer, suttit lite vid dator och läst bloggar. Usch, jag har inte fått ut någonting av denna dagen. Another day passed away. Imorgon ska jag göra mer saker. Äta en härlig frukost (en kopp grönt te och en apelsin) och sedan börja dagen med en lång promenad. Kan det bli bättre?

Min motivation och drivkraft har verkligen varit som bortblåst de sensta veckorna. Jag har levt utan att bry mig. Bara andats och funnits till i stort sett. Jag har varit likgiltig till det mesta, inte brytt mig om varken med- eller motgångar. Detta måste få ett slut, för jag vill inte vara den personen. Det är inte den tjejen jag är, för jag är hon som bryr sig och hon som har massa energi till allt möjligt. Jag har i alla fall varit henne, och det är den personen jag vill fortsätta att vara. Det är dags att jag tar tar i mitt liv nu, jag kan inte skjuta upp allting och skita i vad som händer. Jag MÅSTE välja gymnasium, jag MÅSTE bli klokare på vad jag vill att min framtid ska innebära, så det är lika bra att börja fundera och göra allt så bra som möjligt. Om jag skiter i det är det ju bara jag som får ta smällen, jag drabbas av min egen likgiltighet och det är inte så jag vill att det ska bli.

Jag ska sluta att sitta vid datorn och tänka att med tiden kommer alla mina bekymmer lösa sig själva, för det gör de inte. Jag ska sluta att göra saker som inte spelar någon roll och i stället ägna mig åt viktiga saker. Jag ska bli aktiv, och med det menar jag inte fysiskt eller någonting med bloggandet. Jag menar att jag ska ta tag i mig själv, ruska om mig och börja vara mig själv. För det är hon jag trivs bäst med, och hon jag ska vara. Och ni som inte gillar henne kan bara dra! Jag behöver inte folk som inte tror på mig.