Jag måste välja
Det är inte det att jag inte vågar. Jag är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att bli någon jag inte vill bli, rädd för att förlora. Jag bröt ihop idag, för drygt en timme sedan. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till angående handbollen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag vet inte vem jag ska prata med, för jag vet inte vem som förstår mig. Jag tänkte på hur mycket jag skulle ångra mig om jag slutade och hur besviken jag skulle vara på mig själv om jag gick kvar för att folk runt omkring mig skulle vara nöjda. Så vad ska jag göra? Det finns väl egentligen bara två alternativ..
1. Gå kvar. Inte för min skull, utan för att alla andra ska vara nöjda och glada.
2. Sluta. Skita i vad alla andra tycker och istället göra det jag innert inne vill.
Visst verkar det självklart? Såklart ska jag satsa på nummer två, men jag vågar inte svika. Jag vågar inte svika min pappa, och det gör jag om jag slutar. Jag vågar inte heller svika mig själv, vilket jag gör oavsett vad jag väljer. FUCKFUCKFUCK!!! Jag har aldrig varit tvungen att ta ett såhär viktigt beslut. ALDRIG!
Du gör alla gladast och nöjdast om du gör så som du vill innerst inne. Ingen önskar att du går runt och mår dåligt pga att du gör något du inte tycker om. Snälla sluta med handbollen om det känns bättre, jag lovar att saker löser sig så länge man följer den där inre lilla rösten som man alltid måste höra högre än alla andra. Ibland är det svårt att veta vilken utav viljorna som tillhör den där lilla rösten, men den har alltid rätt. Det är vår alldeles egna benjamin syrsa, fast så mycket bättre, men tyvärr mycket mindre och osynligare. Men när man väl känner igen den där inre rösten, så kan man lita på den till hundra procent. Om du tror att du vet vad du verkligen vill, så är det så du ska göra. Välj för dig själv, inte för någon annan!
