Jag är dålig på att uttrycka mig. Jag lyckas aldrig framföra vad det är jag vill säga. Kanske uppfattas jag som aningen ytlig, eftersom jag oftast inte pratar om viktiga saker. Saken är den att jag inte vet vad jag ska säga, jag har oftast inte klart för mig vad jag tycker om saker om ting. Jag har inga åsikter som skiljer sig från mängden, trots att jag vet myket och tycker mycket. Jag kan bara inte få ordning på känslorna och åsikterna, och än mindre uttrycka dem. Jag är inte bra på att prata, jag bara finns.

Något som fascinerar mig är var man hämtar sin inspiration. Jag Får det från andra människor, men det kan ju inte gå runt runt. Jag vill komma på mina grejer själv, men jag lyckas aldrig göra något unikt eller riktigt jag-igt. Jag vet att det inte finns någon som mig och att jag är unik, men det finns så många människor som är unikare. det är mycket möjligt att jag är en sådan människa som vill avra värst och bäst. Om jag är det så misslyckas jag gång på gång. Jag önskar att jag kunde nöja mig med att vara medelmåtta. Men hur många gör det egentligen? Detta året ska jag hitta någonting som är mitt, som ingen annan har. Eller det kanske blir en kombination, I don''t know.

Nu ska jag i alla fall kolla H&M-katalogen med mamson.

Jag har en vän som alltid får mig på gott humör. Sådanna vänner är värdefulla. Jag har också en vän som får mig att känna mig illa till mods. Men trots det klarar jag inte av att vara ifrån henne länge. En vän älskar att prata. Hon har alltid något nytt att säga. Jag har vänner som vet bäst och mest, vänner som har vuxit ifrån mig, och vänner som jag har vuxit ifrån. Men trots det är de mina vänner. Det kommer de alltid att vara. Jag är rädd för förändringar, men längtar ändå till något nytt.

Jag har en nyckelknippa, en tiokrona, en mobil och några usb-minnen på mitt skrivbord. Och en förbannad bit häftmassa, som jag alltid sitter och rullar. Ett par trasiga tights, några utbrunna ljus och en grön vattenkanna. Välkommen hem till mig.

HALLOWEEN ikväll. Lillebror är ute och "busar och gosar", som är mycket roligare att säga än "busar och godisar". Kommer ihåg en gång när jag gjorde det för några år sedan. Jag hade klätt ut mig till tanthäxa med en hemskt rynkig, alltså EXTREMT rynkig, mask och lite svarta kjolar och hattar till det. Traskade sedan till S där jag skulle träffa lite annat folk som jag skulle gå runt med. S öppnade ytterdörren, stirrade på mig och slängde sedan igen dörren direkt. Jag ringde på igen, smått förvirrad, och då insåg S att det var jag. Snacka om lyckad halloweenutstyrsel.

Umgås inte med S nu för tiden. Jag vet inte riktigt vad som hände. Vi gjorde allt tillsammans förut. Jag tror att hon blev för cool för mig. Vi växte helt enkelt ifrån varandra, eller hon växte ifrån mig. Jag tror att jag är tacksam för det idag, eftersom jag troligen fortfarande skulle ha varit hon-som-håller-med-om allt-och-om-hon-inte-håller-med-så-har-hon-fel annars. Så var jag när jag var med S, men det var inte hennes fel utan det var jag som valde att inte vara någon speciell utan bara S's kompis. Men herrejisses vilka goa stunder vi hade ibland, jag och hon.

I LOVE THis KIND OF RAIN
när himlen öppnar sig och regnet bara öser ner
vad jag inte gillar är att vara ensam om upplevelsen
det hade varit mycket mysigare om någon var här
upplevelser är till för att delas
heter det så eller låter det bara bra?

HERREJESUS
himlen öppnade sig
först bara lite duggregn och sedan poff
jag känner för att gå ut och dansa i regnet
jag känner för det väldigt mycket

Imorgon ska vi segla.
Sista klassresan.
Ska vara ute tre dagar.
Det kan bli bra.
Kan också bli skit.

Det är ganska härligt att skriva så smalt, det ser ut som en dikt. Det ser ut som om det var skriver betyder någonting. Det gör det inte. Det betyder inte mycket. Det betyder inte mycket för mig och det betyder inte mycket för någon annan heller. Men jag kan låtsas bry mig. Fast det är nog trevligare att skriva bredare, som jag gör nu. Man måste ju utnyttja utrymmet. Eller det är ju egentligen inte nödvändigt, det är bättre att inte fylla allt. man kan låta lite blank vara kvar. det kanske väcker några frågetecken. Och frågetecknen ska man ta vara på.

Tre dagar var det, ja.
Två kalla nätter.
Samling klockan åtta.
Jag har packat klart.
Bara kudden återstår
och necessär.

jag älskar att ha fria tyglar. jag älskar att få släppa loss. Jag vill inte göra det hela tiden, alla dagar. men någon timme eller två vill jag vara min egen. jag vill kunna göra vad jag vill, bråka med vem jag vill och säga vad jag vill. Det är inte varje dag jag har de möjligheterna. Jag försöker att släppa på tyglarna, men de stramas hela tiden åt. Antagligen är det jag själv som håller i dem. Men det är svårt att låta bli. Jag ska vara den jag vill vara, jag ska vara den jag är. Och den jag vill vara är jag inte.

Det blir tre necessärer.
En med borstar
(tandborste, hårborste)
En med smink
(bara lite alltså)
och en med annat
(en gång i månaden, ni vet)
Tre små necessärer.