Fy fy fy på mig. Varför når jag aldrig mina mål? Varför lyckas jag aldrig med det jag har bestämt mig för?

Nej, nu måste jag ta mig i kragen, börja om från början. Och inte släppa taget denna gången!

Jag måste sluta tycka synd om mig. Ofta går jag bara runt och ömkar mig utan att få någonting gjort. Det kan handla om allt möjligt.

x Jag måste träna och äta rätt för jag vill bli hälsosammare, men jag orkar inte, det är ju så jobbigt..
x Jag måste plugga för jag har jättemycket att göra, men det kan jag ju kanske göra imorgon (eller aldrig)..


Detta är återkommande tankar, just de två. Väldigt sällan tar jag mig i kragen och verkligen uträttar någonting. I stället går jag runt och tänker på att jag borde göra en jävla massa grejer, och det tar troligtvis lika mycket tid och ork det. Så varför gör jag det inte då? Varför tycker jag bara synd om mig? Jag klagar alltid på att jag har för mycket att göra, men det händer inte ofta att jag verkligen gör någonting.

Hur länge som helst har jag velat och försökt ta tag i min hälsa. Jag har gjort upp planer på hur jag ska äta hälsosammare och hur jag ska träna. Allt för att jag ska lyckas. Jag vill ju ha en hälsosamm livvsstil och en kropp som jag är nöjd med (OBS, vill inte banta eller något sådant utan träna mer och äta rätt). Men varje gång gör jag ett snedsteg och ger upp. INTE FAN ATT DET INTE BLIR NÅGOT AV DET DÅ! Jag tror att jag är en svag människa, som inte klarar sig själv och inte kan ta egna initiativ. Men det är inget jag kan skylla på! Jag måste lära mig att fullfölja det jag har påbörjat och göra det jag måste göra.

Vad är jag för slapp och äcklig människa egentligen!?

Sanningen är den att jag har tappat gnistan. Igen. God, it happens all the time. Sanningen är den att jag är trött på det mesta, så ska det inte vara. Man får vara trött på en eller två saker, kanske skola och något mer, men man får inte, JAG får inte, vara trött på allt. Alltid. Det är så fel.

Jag mår illa av ångest. Mår illa alla tankar som lever sina egna liv i mitt huvud. Jag har inte trivts på länge, men vågar jag bryta upp och börja någonting nytt? Jag vet inte, jag har inget vettigt svar. Men ingen kan svar åt mig, detta är ett beslut jag måste fatta själv, utan att bry sig om vad alla andra tycker. Det är mitt liv, det är jag som ska trivas med det. Jag ska inte lyssna på alla andra och göra som de vill för att de ska trivas med sina liv. Så ska det inte vara. But still i don't know what to do. I'm about to reach the end.

Jag vill sluta handbollen, men jag vågar inte. Jag vill säga som det är, men jag vågar inte. Jag avgudar de som är modiga, de som vågar göra som de vill. De som vågar följa sitt hjärta. Det vågar inte jag, och jag skäms över det.

Jag vill ställa allt till rätta, laga sår som svider och torka tårarna. Jag vill trösta, krama och bara finnas där och vara den man kan prata med, men det går inte. Jag kan inte. Jag vill gå ifrån det förflutna och börja på ett nytt blad. Jag vet att det inte går, att man alltid bär med sig det som har hänt. Men jag vill bryta upp och börja bygga min egen väg. Varför kan de omkring mig inte förstå att jag behöver förändring. Jag vill att allt ska bli som förut, fast ändå helt nytt. Är det för mycket begärt?

Vänner
Handboll
Skola
Allting trasslar. Det går inte som jag vill. Allt jag gör blir fel. Allt jag vill misslyckas jag med. Hjälp mig upp igen. Jag behöver någon att dela detta med. Jag vet inte vad jag ska göra för att få motivation och energi. Wish me luck.

Folk skriver om viktiga saker, om saker som verkligen betyder något. Det är inte jag så bra på. Jag är dålig på att formulera viktiga saker. Jag är dålig på att formulera de flesta saker faktiskt. Utanför mitt huvud verkar mina tankar helt fel, dumma och obetydliga. Min teori är att de blir stoft när de kommer ut ur hjärnan. I min hjärna är det nämligen varmt, för den jobbar så mycket, men utanför är det kallt och det klarar inte tankarna. 

Någon bortförklaring måste jag ju ha.. 

Ännu en skolvecka och jag längtar redan till nästa helg. Jag bara går och önskar att jag var någon annanstans. Det här med att leva i nuet det har jag avfärdat för länge sedan, för jag skulle inte stå ut om det inte var någonting jag såg fram emot. När tristessen tär på sinnet så är det skönt att kunna drömma sig bort eller tänka på vad man ska göra någon gång i framtiden. På så sätt står jag ut. Fast det funkar nog inte särskillt bra.. Det har utvecklats till att jag aldrig är nöjd med det som händer, jag går bara runt och längtar till något ännu häftigare/roligare/mysigare tillfälle. That's not how it should be, right?

Okej så man skulle kunna säga att jag har framtidångest. Man skulle kunna säga det utan att ljuga. Det öbrjar bli dags att söka till gymnasiet. Det betyder att det är dags för mig att bestämma, vilken inriktning jag vill gå, vilken skola jag vill gå på, vad jag vill ha för yrke, vad jag vill ha för LIV! Jag tycker att jag har rätt att ha ångest. Visst, jag vet att det inte är livsavgörande, men det avgör faktiskt tre hela år av mitt liv, och det är ganska lång tid. Jag tror att det blir natur, eftersom man håller flest dörrar öppna då. Inte för att jag är överförtjust i typ Kemi och Fysik och sånt men det är nog bäst så. Nej, jag vill inte skriva om gymnasievalet eller om framtiden, allting blir bara så förvirrande då. Nuet är bättre.

Jag vill verkligen inte träna idag. Eller jo, jag vill träna. Men jag har absolut ingen lust att gå till ett organiserat träningspass med massa människor som bara är falska. Jag vill cykla minst en mil, för det var så uppfriskande och det kändes som om det verkligen gav något. Och efter cyklingen vill jag ha styrketräning hemma, i källaren. Det är vad jag verkligen känner för, men det kommer inte att hända. I stället börjar min träning klockan halv åtta och slutar klockan nio. En och en halv timme utan enbart tristess. Det är inte det att jag inte klarar av det, för då skulle jag ha gett upp för länge sedan. Saken är den att jag verkligen inte vill, att det känns som om jag tränar hanboll för alla andras skull och inte för min egen skull. Jag tränar för mina föräldrar och för mina kompisar (som inte ens går i handboll!). Jag vill cykla i en eller två timmar och sedan bara sova, eller kanske läsa lite. Jag vill INTE gå till handbollsträningen och låtsas som om allt är okej, och stå i utkanten och låtsas att jag bryr mig.

...och alla har sina grupper, som de har haft hela tiden. men jag står någonstans i utkanten och iaktar allt. min lilla grupp finns inte kvar längre, den fanns nästan inte ens även då den fanns. och jag kommer inte in någonstans, utan står för mig själv utan att vara någonting alls egentligen. en som iaktar och bara säger någonting om någon säger något till mig. och jag har redan gett upp hoppet, jag försöker inte ens.