Jag vill sluta handbollen, men jag vågar inte. Jag vill säga som det är, men jag vågar inte. Jag avgudar de som är modiga, de som vågar göra som de vill. De som vågar följa sitt hjärta. Det vågar inte jag, och jag skäms över det.

Jag vill ställa allt till rätta, laga sår som svider och torka tårarna. Jag vill trösta, krama och bara finnas där och vara den man kan prata med, men det går inte. Jag kan inte. Jag vill gå ifrån det förflutna och börja på ett nytt blad. Jag vet att det inte går, att man alltid bär med sig det som har hänt. Men jag vill bryta upp och börja bygga min egen väg. Varför kan de omkring mig inte förstå att jag behöver förändring. Jag vill att allt ska bli som förut, fast ändå helt nytt. Är det för mycket begärt?