Ännu en skolvecka och jag längtar redan till nästa helg. Jag bara går och önskar att jag var någon annanstans. Det här med att leva i nuet det har jag avfärdat för länge sedan, för jag skulle inte stå ut om det inte var någonting jag såg fram emot. När tristessen tär på sinnet så är det skönt att kunna drömma sig bort eller tänka på vad man ska göra någon gång i framtiden. På så sätt står jag ut. Fast det funkar nog inte särskillt bra.. Det har utvecklats till att jag aldrig är nöjd med det som händer, jag går bara runt och längtar till något ännu häftigare/roligare/mysigare tillfälle. That's not how it should be, right?