Två nästan påbörjade målningar står lutade mot väggen här i mitt rum. Jag kan inte skriva att de är påbörjade eftersom det bara är skisser än så länge. En föreställer en Starbuckskopp och en chokladbit och den andra föreställer mig med en kamera i handen. Den sistnämda ska göras svart och vit. Alltså inte svartvit utan svart och vit. Jag hoppas att ni fattar skillnaden. Jag vet inte varför jag inte har börjat än. De har stått där i flera veckor men jag har ännu inte börjat måla. Jag skulle kunna ha som undanflykt att mitt staffli är upptaget. Det är ingen lögn, eftersom en affisch som föreställer Josephine Falls i Australien är uppskruvad där, men det skulle inte ha varit någon större kraftansträningning att flytta det och skruva upp målningarna i stället. Som vanligt skyller jag på bristande inspiration. Den enda inspirationen som finns omkring mig är bristande. Fast bara för mig. Inte för någon annan känns det som. Folk kommer med nya sprudlande idéer var och varannan dag men jag tar aldrig ett enda litet steg framåt. Vill ni veta vad lättja är så kan ni hälsa på hemma hos mig. Det är det enda som finns i mitt lilla rum. Det och en massa saker utspridda överallt. Ingenting är där det ska. En hög med kläder ligger och samlar damm på golvet, gymnasiebroschyrer ligger slarvigt utspridda lita här och var, urvuxna jeans ligger i en hög på det överfulla skrivbordet och överkastet och kuddarna som egentligen ska ligga på sängen ligger i en fåtölj. Men vem orkar städa upp det? Inte jag i alla fall.

Häromdagen, jag tror att det var i tisdags eller i onsdags, var jag smidig. Jag hade nyss kommit hem från en träning och ville verkligen gå och lägga mig så fort som möjligt. Men jag kände att jag verkligen behövde raka benen eftersom det troligtvis hade gått att fläta håren där. Så jag satte igång med högerbenet och det gick utan problem. När jag sedan var halvvägs klar med vänsterbenet började jag bli uttråkad och var hungrig och trött. Så jag började trycka extra hårt med rakhyveln i hopp om att det skulle gå snabbare. Det slutade såklart med att jag skar av en fyra centimeter lång och en halv centimeter bred skinnbit. Det blödde som fan. Det var ganska tufft att se hur vattnet som rann ner i avloppet var alldeles rött. Jaa, nu har jag alltså en steril kompress på benet som sitter fast med någon speciel plåstertejp som jag hittade i medicinskåpet. Jag känner mig SÅÅÅ smidig. Första skoldagan efter incidenten gick jag till skolsköterskan eftersom jag hade plåstrat fem små plåster på varandra lite huller om buller på såret så att det inte skulle läcka. Jag tänkte att det kanske var bra att sätta på ett stort plåster i stället. Skolsköterskan fick en fundersam min och sa "ehrm... får jag fråga vad du har råkat ut för?" det var ganska komiskt. Så jag drog hela storyn för henne och hon skrattade gott. Det är bra att man kan roa någon i alla fall. Den sterila kompressen jag pratade om satte jag dit igår efter att jag hade duschat, eftersom jag hade varit tvungen att dra bort plåstret. Till en början försökte jag att skydda såret så gott det gick genom att vira på flera lager plastfolie och toppa med en plastpåse och några gummiband. Det gav jag upp eftersom det läckte in ändå. Vi får väl se hur lång tid det tar för mitt lilla sår att läka. Varsågod för sagostunden 8)